Ali ibn Abu Taleb

Ali ibn Abi Talib, vanligtvis benämnd Ali, född 21 mars 598 i Mecka, död 28 januari 661 i Kufa, Irak, var profeten Muhammeds kusin, svärson genom dottern Fatima och hans närmaste kompanjon. Han är sunnitisk islams fjärde kalif och shiitisk islams förste imam (den förste enligt imamiterna och zayditerna och hos ismailiterna har han en särställning och inte fått något ordningsnummer). Delningen av islam i sunni och shia är en konsekvens av maktkampen efter profetens död och eskalerade efter Alis död. Enligt shiiter skulle Ali efterträdas av sin son, men ståthållaren i Syrien, Muawiya, vägrade erkänna Alis legitimitet och gjorde uppror.
Ali är även känd som troendes befälhavare.
Ali var bland de första muslimerna, enligt shiiterna är han även den första man som erkände sig som muslim efter profeten, och vigde därefter hela sitt liv åt islam. Den första kvinnan att erkänna islam som sin religion var Khadidja som var profetens första och enda fru fram till hennes död. Enligt de flesta traditionerna föddes Ali inne i Kaba, Mecka, senare islams heligaste plats. Hans far var, Abu Talib ibn Abd-alMuttalib och hans mor var Fatima bint Asad. Ali blev omhändertagen av Muhammed, som själv växte upp i Abu Talibs hem – profetens farbror.
Ali attackerades den 25 januari år 661, 19 ramadan 40 AH, med ett förgiftat svärd av Abdur Rahman bin Muljam al-Sarimi när han var upptagen med morgonbön i moskén och avled två dagar senare. Han räknas av muslimer som framstående martyr.
I den historiska traditionen i den islamiska medeltiden personifierade Ali den ädle och hjältemodige krigaren.
Ali ibn Abi Taleb är även författare fav den kända boken Nahjul Balagha som är litterärt mästerverk inom det arabiska språket.

Källhänvisningar:
New world encyclopedia – Ali ibn Abi Talib
Rogerson 2004
Lings 2006
Baek Simonsen, Jorgen 1994 “Ali”.